epoeten

Gillar inte att skriva denna typ av dikter. En del säger att de är personliga och det kanske de är.  anledningen till denna dikt är helt enkelt att jag vill försöka förklara hur en man kan ha det i sitt själsliv.

Mansbilden som finns i samhället säger att vi skall vara stora och starka, muskler och en typ supermänniska. Men sedan händer saker i livet, och då rasar tillvaron. Vart skall en stor och stark "man" vända sig. Ibland återstår bara "supermannen" efter ett tag. Alla ser att något är fel och många vet, men få bryr sig. 

Tänk vad ett leende kan göra i det läget, en vänlig kommentar, ett telefon samtal. Men har vi tid att vara medmänniskor?

 Jag tänker på alla dessa män som inte får träffa sina barn. De bär ofta en stor smärta i sitt hjärta. Och de lider, men får inget visa.

Sköt om er alla

e-poeten