epoeten

Denna dikt är tillägnad mina vänner Berit Sneröv, Anita, Grispolien Eva, Jan Banan, Anna Panna Svikare. Eivor med flera. Hoppas ingen känner sig träffad, då ber jag genast om ursäkt. Dessa omnämnda hoppas jag inte existerar i verkligheten, men de existerar i mina dikter. 

Anledningen till denna dikt är att vi tyvärr har en massa lagar. Man kan ta ett exempel. Vi har förbud mot barnaga. Man får inte slå barn. Detta låter bra. Socialtjänst med flera är skyldiga att anmäla sådant till åklagare eller polis om det kommer till deras kännedom. Polis som får reda på detta är skyldiga att göra en utredning. Så lyder tydligen lagen i detta land,,,, trodde jag. 

Anmälan kommer inte fram, anmälan görs på fel sätt, att offer skriver vad som hänt, förövaren skryter om övergreppen, både i tal och skriftligen, gäller inte som bevis på att något hänt. Det skall till någon annan bevisning, som de inte talar om, vad det innebär. Hmmmm,,,,

Kan det vara så att förövaren var av "fel" kön, offret för ungt, och myndighetskompisarna håller varandra om ryggen. Myndighetskompisarna lutar sig åt statistik, och då är förövaren en man!!!

Detta ologiska resonemang är svårt att förklara för barn. En dag vill nog barnen ha ett svar. Då vill inte jag vara någon av ovannämnda.

Ha en bra dag alla. Jag vågar möta folk, men ovannämnda vågar inte möta mig!!! Det är komiskt och tragiskt.  

Ha det

e-poeten